Jisses vad jag är kär och lycklig.
Sådär så man bara vill skrika ut till hela världen vilken fin man jag har.
Ja nu är vi ju inte gifta men man klingar bättre än pojkvän i mina öron hihi.
Han är så fin min D. En helt fantastisk människa!
Jag är så glad att jag vågade chansa och lita på mina känslor.
Jag har aldrig ångrat mig, inte en sekund.
Däremot tog vi det lite lugnt i början och det ångrar jag inte heller.
Det var otroligt viktigt för mig att känna efter vad jag själv ville efter att det tagit slut med N.
Vi har inte riktigt varit ihop i 1 år ännu. Det är ett par månader kvar.
Men jag är så otroligt säker på min sak.

Varje morgon när jag vaknar upp jämter D uppskattas otroligt mkt.
Varenda liten stund jag får med honom.
När vi är ifrån varandra pirrar det fortfarande i magen och jag saknar honom massor.
Jag tror jag har hittat hem mina vänner.

Kan tyckas konstigt egentligen för att jag var inte alls beredd på att jag skulle bli kär i D eller ens se på honom på det sättet.
Mamma skojjade om det för några år sen men då sa jag: Är du inte klok?
Men då kände jag honom faktiskt inte och jag är jätteglad att jag lärde känna honom.
För han var inte alls den personen som jag trodde.
Där lärde jag mig verkligen att personer oftast inte är som man tror innan man känner dem ordentligt.

Missförstå mig dock inte. Jag ångrar absolut inte åren ihop med N.
Han är en jättefin människa och har gjort mig mycket gott.
Jag älskar honom fortfarande men som vän.